Intro:
Jag reser mej och går ut ur maskernas ruin
Och vädrar ut min smak för ljuva livet
Jag tiger mej en ton i mödosam sordin
Jag lever men har tappat perspektivet
Jag slits mellan den jag är
Och vad dom har mej till
Du ser nog att jag rör min mun
Men aldrig vad jag vill
Vad jag vill vet jag bäst
Men i en värld där
Tomma tunnor skramlar mest
Jag är ställd av komplimanger och vacklar av kritik
Jag kånkar kring förgiftad last på vägen
Där alla tomma löften bakom nickedocksmimik
Gör mej så förstämd och så förlägen
Den som inte har ett mål
Kommer kanske ingenstans
Utan mål i munnen
Har man ändå ingen chans
Den som bullrar lyckas bäst
I en värld där
Tomma tunnor skramlar mest
På vägen ser jag mänskor utan pansar men som kan
Ta sej fram med enkla medel, kan det tyckas
Och jag begrundar orden "varken kvinna eller man
Blir förtryckt som inte låter sej förtryckas"
Förmyndare försmår oss
Om och om igen
"Ve det folk som inte
Tuktar sina styresmän"
Dom är störst men inte flest
Men kom ihåg att
Tomma tunnor skramlar mest
Jag drar mej in i skuggan av en vajande markis
Och dricker klokskap under björkens hängen
Men när jag hör min stämma har den blivit alltför vis
"Ljus som tänds av andra brinner aldrig länge"
Lånta fjädrar ger dej guld
Men ingen sagoskatt
Jag släpper ut maximerna
Som fyller upp min hatt
En fåfäng liten gest
I en tid när
Tomma tunnor skramlar mest
Jag vill reparera boningen och bygga mej en borg
Runt förståndet och kring tårarna på kinden
Jag vill tänka tanken klar, unna mej min sorg
Och lyssna till mitt vemod under linden
Och vi behöver inte
Följas åt i vått och torrt
Men "den väg du går allena
Leder bara bort"
Mot bitterhet och pest
I en värld där
Tomma tunnor skramlar mest
Jag styr mot öppet vatten och vilar mej en vy
Och gråter ut för vågorna mot stranden
I skuggan av den gallergrind som tvingar mej att fly
Och bygga slott av galenguld i sanden
Men vart vi än må fly
Och var vi än gör halt
Ska vi finna samma
Gallergrindar överallt
Ett arvegods, en rest
Vad gör det att
Tomma tunnor skramlar mest