Han kom med mig när jag drog bort den våren,
som en hund följde han mig tätt i spåren.
Jag var glad åt hans sällskap när jag sökte Guldets land,
men Kristina, guldet blev till sand.
Vi slet ont, ja, allt gott fick vi försaka.
Ofta grät han och bad: Ta mig tillbaka!
Men jag vägrade alltid fast jag tvekade ibland.
Åh, Kristina, guldet blev till sand
Han, som var min kamrat,
han trodde mitt ord, fast jag redan då
såg, att längs denna väg
fanns knappast det jag ville nå.
Över prärien kom vi till en öken.
Vi gick vilse och började se spöken.
Man gör vatten som porlar, när ens huvud står i brand.
Åh, Kristina, guldet blev till sand.
Jag, som var hans kamrat,
jag tog honom över land och hav.
Ökenvinden har höljt
ett täcke över hans tysta grav.
Ur en stinkande källa drack han vatten.
Han blev sjuk och gick bort från mig den natten.
När hans blick hade slocknat då gled klockan ur hans hand
och Kristina guldet blev till sand.
Åh, Kristina, guldet blev till sand.